Acceptera

Väcktes av en skrikande honkatt imorse och en muttrande pojkvän från köket. Sömndrucken hör jag regnet falla utanför. Det har varit moln och lite regn hipp som happ lite väl länge nu tycker jag. Jag drog mig en stund innan jag ställde mig framför spegeln. Jag undrar ibland vad jag ser, vad är det som tittar tillbaka? Världens bästa Tula. Krigaren med ett krig framför fötterna. Jag har alltid sett min egna kropp som mitt egna krig. Okej, inte alltid. Men jag har ett så fucked up självförtroende. Jag diskuterade ordet "acceptera" igår med min pojkvän. Jag måste acceptera mig själv, jag kanske kommer tappa mer runt midjan, eller växa runt benen, whatever. Men jag har aldrig kunnat acceptera hur saker ser ut just nu. Jag har svårt för ordet, acceptera. Hur gör man? Jag förstår teorin, jag förstår tanken. Men när det praktiska kommer står jag handfallen, maktlös.
Tänk om det fanns ett quest för hur man ska göra. Gå till punkt A, plocka upp föremål X och lägg föremål X på punkt B. Klart. Men att acceptera är ett krig som pågår i allas huvud, dom ser olika ut. Jag har alltid tänkt att jag inte behöver acceptera, jag kan ta mig ut ur situationen. Men det kanske är ett av livets stora utmaningar, att acceptera. Att förlåta. Jag har stunder av frid, stunder av acceptans. Jag är inte en dålig människa för att jag inte gett mig själv tid att styrketräna, jag är inte en dålig människa som är hungrig ibland. Idag är en bra dag. Idag känner jag acceptetans. Kanske inte imorgon. 
 
Jag vet att jag har mest djupa inlägg här, där jag viker ut mina känslor och hur jag mår titt som tätt. Men det hamnar under kategorin hälsa och välmående vänner. Balansen. 
 
Grubbel | | Kommentera

Att vara nykter

Det här med alkohol kan vara så jäkla känsligt för vissa. Jag nämner inga namn, men alltså jag har mina erfarenheter. Jag har nu varit nykter i fem månader, sista gången jag drack var på nyårsafton och jag lovade mig själv att detta ska blir ett nyktert år. Jar har flera olika anledningar, en är att det inte är så bra när man tränar och vill vara sitt bästa jag. Jag saknar inte att vakna upp med beläggningen runt varenda tand, huvudvärken och vad fan hände igår egentligen? Nej, jag är ingen torrboll, jag har helt enkelt gjort ett val. Jag kommer garanterat dricka igen, och tanken på en kall öl en varm sommardag är väldigt lockande. 
När jag säger till vissa att jag inte dricker så får jag alltid frågan: varför? Jag kan känna mig väldigt irriterad över det. Varför ska jag behöva förklara eller motivera? Vi lever i ett samhälla där det är accepterat helt enkelt, och så fort någon avviker riktas blickarna ditåt. Jag dömer inte dom som dricker, utan jag dömer mig själv för hur jag kan vara när jag dricker. I somras var jag tvungen att supa mig dyngrak för att orka vara bland så många människor med min panikångest. Jag vill inte ens tänka tanken på hur många som gör det hela tiden, för att passa in. 
 Så, jag är nykter och älskar det. Jag gillar också att festa och vara full, men just nu sätter jag andra saker i första hand. Hur ser ni på alkohol? 
 
Grubbel | | Kommentera

Ingen vill ha det blodet på sina händer

Fint väder idag! Igen!!
Och det verkar vara lika varmt som igår, såååå skönt! Och ser ni hur liten min macka är? Så sjukt små dom är! Men då ska man ju ta två för att kompensera ;-) Har godaste pålägget också: Avokado, gurka och kycklingskinka. På sidan av även en magcake, har blivit helt såld på dom nu, så praktiskt att få i sig ägg på morgonen, enkelt att göra och går att variera hur man vill. Men min personliga åsikt är att kakao är den bästa smaksättningen. 
 
Är lite upprörd just nu också, för vanlighetens skull. Såg att en blogg jag läser hade fått en fråga av en läsare som undrade hur hon ska träna och äta för att gå ner i vikt. Hon är 13 år och tycker inte om sig själv, dessutom har hennes föräldrar sagt åt henne att hon måste gå ner i vikt. Jag bli så arg och ledsen när jag läser om det här. Övervikt är som sagt inte jättebra för hälsan, så jag förstår väl idén att hon "måste" gå ner i vikt. Men sättet att presentera det, för sitt barn? Min mardröm är att vara en sån mamma, som intalar mitt barn redan från start att mat är dåligt, lite extra hull är fult och du måste gå ner i vikt för att duga. Jag förstår inte sådana föräldrar, jag gör inte det. Om ni är oroade för erat barns hälsa, så ställ er frågan: Hur hanterar jag det här på bäst sätt? Tonåren är en känslig tid, man suger åt sig all kritik och den följer med hela livet om man har otur och ingen vill ha blodet på sina händer när dom drabbas av en ätstörning eller depression.
 Varför inte introducera familjeaktivieter? Varierad mat? Ha en positiv inställning till mat redan från början? Att lära sitt barn att mat är gott och något man behöver, inte en till sak att vara oroad över. Jag kanske trampar föräldrar på tårna nu, men jag bryr mig inte. Jag har aldrig varit en mamma eller fostrat ett barn. Men, jag har varit ett barn. Jag har haft en viss uppväxt, och jag vet vad fan jag pratar om. 
 
Grubbel, Vardag | | 2 kommentarer
Upp