Acceptera

Väcktes av en skrikande honkatt imorse och en muttrande pojkvän från köket. Sömndrucken hör jag regnet falla utanför. Det har varit moln och lite regn hipp som happ lite väl länge nu tycker jag. Jag drog mig en stund innan jag ställde mig framför spegeln. Jag undrar ibland vad jag ser, vad är det som tittar tillbaka? Världens bästa Tula. Krigaren med ett krig framför fötterna. Jag har alltid sett min egna kropp som mitt egna krig. Okej, inte alltid. Men jag har ett så fucked up självförtroende. Jag diskuterade ordet "acceptera" igår med min pojkvän. Jag måste acceptera mig själv, jag kanske kommer tappa mer runt midjan, eller växa runt benen, whatever. Men jag har aldrig kunnat acceptera hur saker ser ut just nu. Jag har svårt för ordet, acceptera. Hur gör man? Jag förstår teorin, jag förstår tanken. Men när det praktiska kommer står jag handfallen, maktlös.
Tänk om det fanns ett quest för hur man ska göra. Gå till punkt A, plocka upp föremål X och lägg föremål X på punkt B. Klart. Men att acceptera är ett krig som pågår i allas huvud, dom ser olika ut. Jag har alltid tänkt att jag inte behöver acceptera, jag kan ta mig ut ur situationen. Men det kanske är ett av livets stora utmaningar, att acceptera. Att förlåta. Jag har stunder av frid, stunder av acceptans. Jag är inte en dålig människa för att jag inte gett mig själv tid att styrketräna, jag är inte en dålig människa som är hungrig ibland. Idag är en bra dag. Idag känner jag acceptetans. Kanske inte imorgon. 
 
Jag vet att jag har mest djupa inlägg här, där jag viker ut mina känslor och hur jag mår titt som tätt. Men det hamnar under kategorin hälsa och välmående vänner. Balansen. 
 
Grubbel | |
Upp